Turkisk van godkändes 1976 som ras i FIFe och 1977 registrerades den första inom SVERAK

Det är TURKISK VAN och inte...

Fotograf: Eivor Rasehorn

Om rasen TURKISK VAN

Turkisk van, eller ”turk” som den ofta kallas, har rykte om sig att den tycker om att bada (inte att förväxlas med "badas" som ju är en helt annan sak). Detta rykte stämmer in på en del ”turkar” men inte på alla - de flesta ”turkar” tycker dock om att leka med vatten. De är nyfikna, livliga, intelligenta och sällskapliga, de småpratar gärna och svarar på tilltal.

Turken är en medelstor katt som är lång i kroppen men ända muskulös och kraftig. Benen är av medellängd och tassarna är runda med tofsar mellan tårna.

Huvudet är triangelformat och nosen är medellång och rak. Ögonen, som är stora, ovala och sitter något snett, har som färg ljust bärnsten, blåögd eller oddeyed. Öronen är medel till stora och sitter medelhögt på huvudet.

Pälsen är semilång av silkig kvalité utan underpäls. Färgen är kalkvik utan spår av gult. Idealet är två färgade fläckar på huvudet och en färgad svans men oftast finns det några extra fläckar på kroppen.  Svansen är medellång och buskig.

TURKISK VAN – historia och ursprung

Turkisk van kan sägas vara en angoravariant och angoran är en gammal ras som faktiskt var vår vanligaste raskatt på 1600-1700 talet.

Den turkiska vanens födelse går dock tillbaka till så nyligen som på 1950-talet, då två kattintresserade engelskor befann sig vid sjön Van i östra Turkiet. Där fick dom se långhåriga angoratypade katter, vita med kastanjeröd svans och kastanjeröda fläckar i pannan. Katterna tycktes vara helt orädda för vatten och simmade ofta i bäckar och vattendrag. De två engelskorna blev så förtjusta i katterna att de beslöt att ta med sig två katter när dom återvände till England.

År 1959 importerades ytterligare ett par katter för att bredda avelsbasen, och på 1980-talet importerades återigen några turkisk van till England.